Kuba och den Sista Sjöresan/Cuba and the Last Seatrip

Resan från USA till Kuba var bara 3 dagar. En väldigt kort sjötid för att ha varit i hamn i 8 dagar. Kuba är verkligen ett underligt ställe. det är grått och tråkigt och folk överallt. folk som sitter på bänkar, folk som står längs väggarna och folk som går. Enligt Tommy har familjerna så lite utrymme att all ledig tid spenderas utomhus. Dessutom jobbar en Kuban relativt lite, eftersom alla kubaner ska kunna ha ett jobb. Legenden om det fantastiska Kuba visade sig inte stämma helt. För att vara helt ärlig är jag ganska besviken.

Dagarna fylldes av allmänt strosande på gatorna och en heldag med en Stadsvandring. Stadsvandringen tog oss runt i Habana Vieja och till det största av de tre forten. Tommy berättade hela historien från 30-talet då Batista ledde landet, till Fidel Castros kamp om frihet för sitt folk. Eller iallafall Fidels syn på frihet. Kuba skryter med att dem inte har några hemlösa eller fattiga, men vid besöket på fortet fanns det en hel liten stad med hemlösa nedanför murarna. En rolig sak med Kuba var grannarna på kajen. Nämligen vår systerskola, Class Afloat, ifrån Kanada. Det var denna skola som ägde Concordia, som sjönk förra året på nordsjön i en malström (tornado fast neråt i vattnet, även kallat Micro storm). I brist på ett eget fartyg har dem hyrt in den norska fullriggaren Sörlandet.

Nu går resan vidare tillbaka till Dominikanska Republiken. En sjöresa på nio dygn. En lång resa, och man tror inte riktigt sina ögon när schemat för vakten har gått från en till två delar. men efter tre dygn går dagarna ihop och man håller inte ordning på veckodagarna längre.

Helt plötsligt är det Baconlukt som slår emot en när man kommer upp till lilla mässen, och det betyder att det är söndag. vilket innebär att det är bara en vecka kvar på våran tredje och sista resa. Väldigt sorgligt. En kik i mailen visar ett mail ifrån Tommy: Flygtider. Hemlängtan är ett faktum. Ser dock inte fram emot mina tretton timmar i USA och nio i Amsterdam. en resa på 36 timmar väntar mig. men vi har fortfarande åtta vakter kvar. Väldigt lite inser jag nu när jag räknade ut det. Vi ombord tar varje tillfälle att få sitta i riggen och insupa denna fantastiska miljö som inte många kommer att komma tillbaka till.

//Alexander Kellett, T/S Gunilla Styrbordsvakt

In English:

The journey from the U.S to Cuba was only three days. Not much to talk about when you have spent eight days in port. Cuba really is a weird place. It's grey and boring and there are people everywhere. Too much people. I must say that I am really dissapointed at Cuba. The legend of the amazing Cuba is not that true. The people are not in love to Fidel Castro anymore and most of them just want to leave.

After Cuba it is nine days at sea down to the Dominican Republic. The last seatrip we will ever make together. You could not quite belive your eyes when the seaschedule came up. Instead of one part there were two. It seemed an endless time. But the days start to blur together and suddenly when we got up for breakfast. a scent of bacon met us. That meant sunday, which also meant seven days left of our third and last trip. The fact was solidified after a look in the mail. A message from Tommy: flighttimes for our returnflights. Homesickness is a fact. But there are still eight watches left to do.

//Alexander Kellett, T/S Gunilla Starboard watch

Tampa :)

I Tampa är det svinkallt på morgonen. bara 15 grader. Dödligt helt enkelt. Men på dagarna blir det omkring 25 så det är helt okej. I tisdags hade vi utbyte med Hillsborough Highschool. Jag och en tjej i klassen åkte med Nicole Davis hem till sig och tillbringade natten där. Familjen var jättetrevlig och bodde i ett mindre slott en timme utanför Tampa. Pappan var pensionerad Commander i Amerikanska Flottan, så vi hade massor att prata om eftersom deras vaktsystem skiljer sig en del från vårat. vi fick en grillad stek som faktiskt var väldigt god. Sedan åkte vi till Yoghurt Mountain. Det är som en glassbar med frozen yoghurt. Där får man en ENORM bägare att ta vilken sorts glass som helst i vilken mängd man vill. Sedan betalar man 45 cent per ounce. Sedan åkte vi hem till Nicole igen, och där skulle tjejerna så klart se på Gossip Girl. Inte jätteroligt, men dem ska väl ha sitt roliga dem med.
Morgonen efter fick vi bagels och kaffe till frukost. Och ett berg av bär. Florida var visst USAs största bärodlare. Det hade vi ingen aning om. Sedan körde hon oss tillbaka till Gunilla, där jag hade vakt hela dagen.

På lördag kommer det att vara en festival här som heter Gasparilla, för att fira något om piraterna, som en gång hade Tampa som en hemmahamn. Så vid 11 kommer ett piratskepp att "segla" in till staden (Skeppet är den sista fullriggaren som byggdes i USA till pirater) egentligen kommer dem inte segla. Skeppet har bara en fejkmast, inga segel, ingen motor och inget roder. Istället lånar dem hästkrafter från några av Tampas enorma bogserbåtar. I alla fall kommer riggen att vara översållad med fulla amerikanare utklädda till pirater, och dem kommer sedan att lägga till  en bit bortanför oss. Sedan kommer en stor parad att gå igenom hela staden för att sedan bryta loss i ett enda stort fylleparty.
Under vår vaktdag kom detta skepp in i hamnen och lade sig precis på andra sidan kanalen jämfört med oss, för att pyntas inför festivalen. Med fåniga leenden stog vi vid relingen och kollade när skeppet närmade sig, vilket snart övergick i skratt, eftersom det nog är en av de fulaste båtarna vi har sett. Men vi förstår att Tampaborna älskar det, och dem ser ju inte lika lätt allt som saknas ombord på den.

Under onsdagen hade vi en heldag med Hillsborough Highschool. Först fick vi skugga en elev under en lektion och sedan hade vi lite aktiviteter i deras kafeteria. Sedan fick vi äta amerikansk mat som alla föräldrar hade gjort. Vilket betyder att det typ var hämtpizza och hotdogs. Men det var gott och jag tror vi alla åt tills vi höll på att spy. Sedan var det dags för amerikanarna att komma och kolla på Gunilla. Det är en speciell känsla att guida en grupp på 10 personer runt om på båten och berätta allt man kommer på. Många minnen kommer fram, och man får många intressanta frågor. Efter det fick dem smaka på traditionell svensk mat, vilket betyder Janssons frestelse, kokta halvägg, prinskorv, köttbullar, lingonsylt, salta fiskar, bilar, Marabou choklad och en massa annat. Allt köptes förresten på det fantastiska varuhuset IKEA som ligger 30 minuters promenad bort ungefär.

nu när det är den 27 januari vill jag också hälsa till min lilla kusin Agnes som fyller år idag. Grattis :)

//Alexander Kellett, T/S Gunilla Styrbords vakt

Tampa Bay Lightnings

Stora amerikaner, små amerikaner, svarta amerikaner, vita amerikaner. En sak har dem gemensamt: dem är runda som deras egna doughnuts. Pizza, burritos, popcorn dränkta i smör, sockervadd, chips och dricka. Ishockey arenan är full av fet mat. Och mycket mat!! NHL-matcher skall vara något speciellt att uppleva, och en upplevelse var det. Hög musik och ett hett tempo, hejaramsor och cheerleaders. Med varsinn Tampa Bay Lightnings t-shirt satt vi nästan på de översta raderna och hängde med så gott vi kunde. Lightnings mötte Thrashers från Toronto eller något. Stämningen är på topp och Tampa drar in mål efter mål. Några av tjejerna ropar en hejaramsa om Hedin som spelar för Tampa, och är svensk. plötsligt ser vi namnet Gunilla stå på skärmen i mitten och sedan är vi på skärmen och presenteras medans vi vrålar och vinkar till den amerikanska publiken. Tampa vinner med 7-1.

På kvällen är Tampa en tyst stad, inte som en Europeisk stad som lever dygnet runt. Det är inga som bor i centrala Tampa. Det är några restauranger öppna och nån snubbe som målar tavlor med sprayburkar på gatan. Vi käkade lite thaimat, och friterad glass till efterrätt, vilket faktiskt är jättegott. sedan tog vi oss tillbaka till Gunilla.

// Alexander Kellett, T/S Gunilla Styrbords vakt

Tampa Bay

since 6 am this morning we have been gliding slowly through Tampa Bay towards our goal: Tampa Downtown and the Veteranship American Victory. At half past 2 PM we docked with it, and now we are all sitting and waiting to go ashore. At 4PM half of us, myself included will go to Tampa icehockey stadium and watch a NHL match between Tampa and Toronto.  And we won't have to pay for it. The tickets were sponsored by the city of Tampa.

What else?? Well, 2 days ago we sat in t-shirts and shorts on deck during our nightwatch. a day later we had to wear everything we could. the temperature sank from 20 degrees celcius to around 10 in a matter of hours. It's really weired.

I don't really have time to say anything more right now, we have to go up to maindeck now.

//Alexander Kellett, T/S Gunilla Starboard watch

Progreso

tisdagen den elfte januari siktade vi Mexikos kust för första gången. Det var vindstilla och stjärnklart, och fyrarna längs kusten såg mycket inbjudande ut efter en vecka till sjöss. men strax efter soluppgången kom vi in i en dimbank, och kusten försvann ur sikt. Sikten blev så dålig som 3 kablar, vilket är ungefär 500 meter, så att vi fick köra mist signaler. Mistsignaler är en blandning på korta och långa ljud ifrån en Tyfon, eller mistlur. Vid 8 tog Midskepps vakt över och Styrbord fick gå in och äta frukost. vi nio-tiden hade vi lagt till och landgången låg på plats, men som Tommy säjer: man vet aldrig hur byråkratin i ett sånt här land är... Vi hade inget visum, och då får man inte gå iland. istället spenderades hela dagen sittandes i Stora mässen väntandes på visumansökningarna som först kom vid 4, och vid 5 stog vi på kajen och väntade på taxin som skulle ta oss sju kilometer från piren och in till den lilla hamnstaden Progreso. Väl i den lilla staden gick vi direkt till en restaurang. Här snackar vi god mat, men något av "den starka mexikanska maten" märkte vi inte av. det smakar i stort sätt ingenting här. men vi satt där tills klockan var kvart i nio, och sen var vi tvungna att gå till taxin som vi redan hade beställt.

På onsdagen hade jag bytt vakt med en av tjejerna i Babords vakt. det var lite roligt att umgås med någon som inte är i samma vakt för en gångs skull. en hel dag satt vi vid landgången och förundrades av det underliga mexikanska vädret, mulet, kuling, regn och 15 grader. Inte helt okej. På torsdagen åkte vi till Yucatans huvudstad Merida (Mexiko är egentligen en federation som USA). Det var jättekul, men i stort sett gick vi från restaurang till restaurang. Det är så löjligt billigt här så man kan skratta. Jag åt en fyra rätters middag för 250 peso, vilket är ungefär 125 kronor. Vi besökte också ett Mayamuseum som berättade om hela Mayas indianernas historia. Det var väldigt spännande, men Tommy som agerade guide kan nog till och med få ett konstmuseum att bli intressant. Sedan hittade vi ett Café som hade choklad i allt. Det kände vi att vi var tvungna att testa. När jag sa allt menade jag ALLT. Vi snackar kyckling med chokladsås, kött marinerat i choklad, chokladdrinkar, och en massa mer. Men vi tog bara en Moccakaffe drink med nutella i. Jättegott!.

Dagen efter började jag med att spy upp all maten från gårdagen. Det var lite synd, för jag var tvungen att stanna på båten, medan dem andra åkte iväg till Dzibaltun. Den sista Mayastaden som föll till Spanjorerna. Men efter att ha sovit 8 timmar under dagen mådde jag mycket bättre, och dagen efter kunde jag följa med till Progreso igen.

Klockan är nu 10 på morgonen här och vi i stort sett precis gått från kaj och går just nu för motor mot Florida och Tampa. Det ska bli skönt. Idag har förresten halva resan gått, Det är lite tråkigt, och vi har inte riktigt kommit in i rutinerna än, eftersom detta var första riktiga hamnen med vanliga dagar. Men vi har dem två bästa hamnarna kvar: Tampa och Havanna.

//Alexander Kellett, Styrbordsvakt T/S Gunilla

The Mayans

Hej. Nu var det ett tag sen. Vi kom fram till Belize tidigt den första januari och ankrade ungefär 3 sjömil utanför Punta Gorda. Dagen efter var det dags för övernattning i en Mayaby, Aguacarte, som ligger cirka 10 mil in i regnskogen. Klockan 10 kom båten och hämtade oss för att köra in oss till landet. Sen fick vi åka en gammal amerikansk skolbuss på en jätteguppig väg in mot regnskogen. Väl framme i byn fick vi lunch bestående av majstortillas och kokt palmhjärta. smakade inte helt dåligt, men väldigt underligt. Sen fick vi reda på våra familjer. Jag och Philip skulle bo hos familjen Chuc. dem bodde 15 minuter från byn uppe på ett berg lite avsides på grund av att pappan i familjen var byns jägare. Bra, tänkte jag och Philip och tänkte att vi skulle få kött att äta. En lyx i regnskogen. familjen bestod av pappan, Mr. Chuc, mamman Serafina och deras 9 barn som vi inte kommer ihåg namnen på. Det var full rulle hela tiden fram till ungefär klockan 6 när solen gick ner. Då var det dags för middag, bestående av majstortillas och äggröra. Jättegott. Sen följde vi med familjen tilll en av byns många kyrkor, en Baptistkyrka. Det var spännande. Fast lite tråkigt att dem har en kristen religion och inte sin gamla Mayatro. Sedan var det dags att sova. Jag och Philip fick dela på en säng som bara var 1,50 m lång. Dem är ett väldigt kort folk. Klockan 3 väcktes vi av familjens tupp som gol precis bredvid sängen. Det var kolsvart utanför och tupparna gol och hundarna skällde, och in i mellan kunde man höra en och annan apa. Klockan 8 gick vi upp för att äta frukost, majstortillas och äggröra igen, tillsammans med en armé av små nykläckta kycklingar som sprang runt och åt alla smulor dem kunde hitta. Det var så hög ljudnivå att man knappt kunde prata med varandra. efter frukosten följde vi med ett av barnen till floden. Där tvättades det kläder och badades. Det var iskallt i vattnet och fullt av fisk.när vi kom hem hade pappan kommit hem efter att ha jagat hela morgonen. På golvet låg två Bältdjur. det ena var halvstyckat och låg och kokade på spisen. Lunch antog vi och hade rätt. En skål med en bit Bältdjur, med pansar fortfarande på, och majstortillas. Det gick att äta, men det var inte jättegott. Sedan följde vi med pappan ut på hans fält. Vi fick se hans kakaoplantor, och äta färska bönor, majsplantor och bönplantor. Kakaobönorna var en vit klump med en liten lila kärna av besk kakao. Eftersom den inte torkat än kunde man vara äta det vita runt om, och det var sjukt gott. Som godis.

Snart var det kväll och vid halv 6 skulle vi ha gemensam middag med alla familjer. Kokt kål med majstortillas. Det var jättegott, men vid det här laget var man ganska trött på tortillas, hur kan detta folk äta samma mat hela tiden? sen gick vi och lade oss tidigt, vi skulle med bussen halv 7 på morgonen. Så klockan kvart i 6 gick vi upp och fick en tortillas med inbakad böngröt, också väldigt gott, och sedan gick vi till bussen för att åka tillbaka till Gunilla.

/ Alexander Kellett, Styrbordsvakt T/S Gunilla

In English:

Hi,
Now it's been long since i wrote. We came to Belize early morning on the 1st of january and anchored about 3 nautical miles outside of Punta Gorda. The day after it was time for staying in a Maya village, Aguacarte, wich lies in the middle of the rainforest about 100 kilometres from the coast. At 10 a boat came to pick us up and drive us in to Belize. And from there we went with an old american schoolbus for 2 hours on a very bumpy road. When we got to the Maya village we had lunch consisting of palmheart and corntortillas. then we were showed to hour hosts and went with them to their house. Mr Chuc, the father in our family, was the village hunter and lived 15 minutes away from the village at the top of a mountain. When we got there he presented us to his wife Serafina and his 9 children. We had loads to do and talk about and at 6 the sun went down. Time for dinner and then we went to one of the village's churches. A baptistchurch. After that it was time for sleep. Me and Philip in my class had to share a bed which was only 5 feet long, the mayans are a very short people. We woke up at 3 when the families animals started shouting. Chickens and dogs and somtimes you could even hear a monkey. We went up at 8 and got a breakfast of scrambled eggs and corntortillas and then we followed one of the children to the river where they washed their clothes and bathed. When we got back home, Mr Chuc was back from his huntingtrip with two Armandillos. we guessed it was for lunch and were right. We got a piece of Armandillo and corntortillas, and it actually didn't taste bad, though a little tough. After that we went to the fields and Mr. Chuc showed us his plantations of beans, corn and Cacaobeans. We got to try the cacaobeans but since they were fresh they had an outer layer of something white, and it's that you eat when they are fresh. It's really sweet and tastes like candy.

At 5.30 we had dinner with all the families. Some kind of cabbage and corntortillas. I do not understand how this people can eat the same thing every day! after the dinner we went to sleep since we had to catch the bus at 6.30 in the morning. So at 5,45 we got up for breakfast, corntortillas with beanporridge. That was really good, and then we went to the bus to get back on the ship.

//Alexander Kellett, T/S Gunilla, Starboard Watch

En helt vanlig nattvakt

Vågorna rullar och jag vaknar med ett ryck när mitt huvud åker med en duns in i skottet. Jag sträcker mig efter lampan och när den tänds åker jag än en gång in i skottet med en duns. Klockan är halv 12 på natten, och det är snart dags för min första riktiga nattvakt. Jag kommer ut i en varm, fuktig natt och vrålar mitt namn över den vinande vinden för att livbojsvakten ska veta att jag är på däck. Natten är kolsvart och jag stannar vid stormasten en stund för att vänja mig vid mörkret. Snart är babordsvakten avlöst och arbetstyrkan gör sig redo för att bärga bramarna. Vågorna sköljer över huvuddäck och utkiken har dragits tillbaka från backen och står nu på poopen. Bramfallet löper och rået löper snabbt men ändå kontrollerat neråt. Det halas i gigtåg och gårdingar och fyra personer skickas upp för att stormbeslås. Adrenalinet pumpar och vi samlar in seglet som en person, det beslås med en seising snabbt och vi rör oss utåt mot nocken. Efter 20 minuters ansträngning påbörjar vi klättringen neråt och allt börjas på nytt på förmasten denna gång. utmattade faller vi ihop på akterdäck och lyssnar på ännu en teorigenomgång på segel och tampar, trots att alla kan det utantill. Klockan ringer sex glas och det är dags för fika och brassning av klockan. Vi ligger nu på GMT -5. Bara två timmar kvar av vakten.

//Alexander Kellett, T/S Gunilla Styrbords vakt